Krav och Avund

Kravens kölvatten- Denna jakt på självförvekligande, denna ständiga otillräcklighets överhuvud den hemsöker de flesta. De som har förståndet i behåll vet bäst i att skratta åt den. Inte för dess elementära natur. Utan för den ägande den kräver. Och när den lägger sina klor i medvetandet går det sällan att bli fri från den. Vi ägnar över huvud väldigt lite åt vår egen dolda kraft, utan jämför oss med de storartade själarna. De visar vi gärna en gömd beundran, och i deras storhet lyser vår egen oduglighet. De förnuftiga ler åt dess sanning. De vet att ingen individ är fri från sina demoner, fri från sin antagonist- lidandet. Men vem tänker på andras sorg och lidande när hon själv lider? – Vi pekar med glädje åt alla vackra ord, alla framsteg och allt det uppnådda och i den klär vi våra egna dolda tankar som vi sedan länge lämnat därhän. Självföraktet har nu nått sin absoluta höjd. Föga betänker vi att alla gravar likt vår egen är i ensamhetens stillhet. Men vem bryr sig om de döda när livets ständiga lekar förrädiskt förför oss in i ålderdomens höst.

 

Avund – Som en indikator inom själslivet, när den likt ett barn skriker efter gehör. Och detta habegär måste ju likt alla andra brister vara ett substitut till större erövringar. Den omättliga aptiten nöjer sig för stunden med småsmulor. Den noble karaktären uppvisar sällan avund. Han är tillräckligt begåvad för att inom sig finna skatter där blott ögat aldrig förmår finna. Han är ett imperium av slagfält. – Där olika viljor ständigt är konflikt med varandra finner han slutligen den absolut mest ärofyllda erövringen av dem alla. – Den över sig själv.

~ by solevani on May 21, 2008.