Prag
De gamla monumenten och byggnaderna reser sig stolt mot skyn. – Ack, vilken nostalgi dess skepnad erbjuder den brände själen. Kontinentens ädlaste smaragd, med stilla sken från rödtegeltäckta vindsvåningar, med körsbärsträd, mörka smala gränder, palats och spiror. Långsamt och med stängda ögon inandas jag den milda luften, vart har du varit? Tänker jag!
Som om jag varit här ett liv eller flera innan- och efter mig lämnat oförlåtliga tankar och handlingar, hastigt begågna- alltid mörka och minnesvärda. Prag, städernas moder. – En passionerad änka av sällan skådad skönhet. Jag är en av dina förlorade söner, jag vet att du älskar mig djupt. Och din kärlek är besvarad, därför måste jag alltid falla för smärtans lust, och skiljas ifrån dig min sköna. Jag älskade alla dina sårade barn.De som var nattens Prinsar och Prinsessor vördade jag från djupet av mitt hjärta. Bland oss var ord inte nödvändiga, ögonen beskrev de djupaste orden tusenfalt!Du minns väl alla dessa nätter där jag begick synder, men visst förlät du mig ändå? Du visste hur detta hjärta såg ut, den var inte smutsig, bara förtärd. – Brusten, och varje gång hörde du mina skrik. Du klagar aldrig över mina brister, du är stolt över dem, och vet att utan dem vore jag inte längre den lidelsefulle,du trots alla hans misstag kommit att älska.Kommer du ihåg hur hon fällde tårar, hur jag lyckades få henne att smälta, där hon stod och i min famn sökte skydd och värme från novembervindarna. -Blott en dröm som åter ger mig hennes leende, skulle i detta hjärta väcka en tusenårig sol.’
Bra skrivet! Skön!